Debatten kring Humanisternas senaste reklamkampanj fortsätter. Göran Rosenberg har tidigare skrivit om det, som han ser det, olämpliga i valet av symboler i kampanjen. Det blå korset på blå botten är ju inte bara en symbol för kristendomen, utan även för nationen! Personligen tycker jag att Humanisterna här gör en alldeles utsökt poäng om kristendomens fortsatta närvaro i det offentliga en av världens mest sekulariserade länder. Rosenberg ser det dock som att ” Den(kampanjen) uppmuntrar därmed krafter i samhället som inte behöver särskilt mycket uppmuntran för att se problemet med religionen som i första hand ett främlingsproblem”.
Det är vä värt att påpeka att runt 18% av Sveriges befolkning har utländsk bakgrund medan jag inte sett någon undersökning som uppskattar den muslimska delen av befolkningen till att uppgå till mer än 500 000 individer. Majoriteten av de övriga lär vara kristna, vilket innebär att idén att kristendom=svenskt får sig ytterligare

”För egen del kan jag inte ta Humanisternas kritik av religiös intolerans och fundamentalism på allvar så länge de inte ser de potentiellt intoleranta följderna av sin egen propaganda.” Även om inte resten av invandrarna är kristna

Jag har rätt svårt för denna ständiga beröringsskräck inför ateismen i allmänhet och humanisterna i synnerhet. Rosenberg kan alltså inte ta humanisternas kritik av religiöst betingat hets mot t ex kvinnor eller homosexuella på allvar eftersom de

Fildelningen förbättrar världen

Den nya ekonomiska verkligheten som möter skivbolagen sägs ju ständigt skörda nya offer – i och för sig en naturlig del av alla ekonomiska omvälvningar. Ibland kan jag dock känna en viss sorgsenhet, när artister eller näringar som jag finner rätt sympatiska får det svårare, även om jag inte anser att förändringarna i stort går eller bör stoppas. När det gäller de ”offer” som det på sistone rapporterats om känner jag dock bara glädje och hoppfullhet. Copyriot rapporterar om att nazistmusiken har det svårt. Den patriotiska glöden verkar inte brinna så stark när det kommer till musikkonsumtion, uppenbarligen. Eller så suger helt enkelt musiken, som Rasmus antyder. Även de konstruerade pojkbanden verkar ligga risigt till. Två stora framgångar för mänskligheten på kulturens område! DN:s artikel innehåller också vidare reflektioner från företrädare för ”musikbranschen”.

På listorna syns i stället allt fler artister av gör det själv-karaktär. Dessutom har musik från andra årtionden, mer obskyra genrer och fler länder större chans att slå i dag än tidigare.

Något som får ses som en positiv utveckling bort från likriktningen. Eller?

– Det är på sitt sätt kul att musikbranchen blivit en gigantisk lo fi-rörelse. Men problemet är att om en artist vill få resurser att utvecklas och ta ett steg vidare, så blir det svårt. Alla spelar i korpen, men ingen i elitserien.

… kommenterar Klas Lundig på EMI. Det väcker oundvikligen frågan om vilket värde ”elitserien” inom musiken har(eller hade). Musik är ju ingenting man automatiskt blir ”bättre” på genom att tjäna miljoner. Rimligen är musikens värden inte möjliga att mäta, ej heller att ragnordna enligt någon form av divisionslogik, förutom de rent ekonomiska då. Jämförelsen med sporten, där det faktiskt handlar om tävlan och tydliga, mätbara mål och kvalitéer, haltar. Personligen är jag glad över en utveckling som leder till färre förgudade Per Gessle-karaktärer och till en större mångfald. Att en tävlan i försäljning skulle vara ett gott självändamål är ett argument för att absurt för att bemöta.

Även musikskoleelevernas allt mörkare framtidsutsikter berörs:

Så vad har då en skönsjungande musikskoleelev för karriärmöjligheter?

– Den får väl söka till ”Idol”, eller satsa på utlandet. I Sverige är marknaden för inspelad musik numera för liten.

En försynt fråga: hur många av dessa elever kunde på den gamla goda tiden, då pojkbanden stod som spön i backen, räkna med att försörja sig som sångare i något av dessa projekt? I hela artikeln nämns bara A-Teens, vilket då skulle ge hisnande fyra ungdomar en tryggad försörjning. Totalt. Dessa massor som göras arbetslösa av denna pojkbandskris! Var är stödpengarna, liksom?

Privatpolis även i Finland och krig mot sneakernets?

I efterdyningarna av IPRED har många ifrågasatt idén att ge privata aktörer tillgång till maktmedel som tidigare varit förbehållna statsmakterna.  I fallet IPRED handlade frågan om möjligheterna för ”rättighetsinnehavare” att begära ut ip-adresser för att kunna jaga fildelare. I Finland förs nu en liknande debatt. Här är det  dock inte fildelarjakten som motiverar maktöverföringen, utan istället skyddet av storföretagens intellektuella egendomar. Argumentationen går som följande: storföretagen investerar enorma summor på forskning och produktutveckling. För att företagen ska kunna försvara sina idéer och förhindra industrispionage behöver de ha rätten att övervaka de anställdas e-post och övriga elektroniska kommunikation. Annars riskerar det att bli omöjligt för företagen att stanna kvar i Finland. Den finnländska ekologin blir helt enkelt obeboelig för storföretagen om de inte tillåts kontrollera  sina anställdas förehavanden på internets. Obekräftade rykten har florerat om att Nokia hotat att lämna Finland om lagen inte går igenom.

Det här är interessant på flera plan. Dels som en demonstration av storföretags makt. Det är möjligt att Nokia inte på något sätt aktivt utövat påtryckningar. Rykten kan mycket väl bara vara rykten. ”Was it hearsay, rumor, gossip, slander, or was it hard, ascertainable fact that could be backed by creditable witnesses? We do not know.” Egentligen behöver vi inte heller veta. Det räcker med att att de finnländska politikerna väger in de ekonomiska följderna i ekvationen för att vi ska vara ute på hal is, precis som det räcker med risken för övervakning för att beteenden ska förändras. Företagen har här genom sitt varande en sorts passiv makt. Kommer flytlassen att gå om vi står upp för individens rättigheter? Bara en minskad investeringsvilja kan säkert vara nog för att skrämma många politiker till en ja-röst, i den tillväxtbesatta tid vi lever i. Denna makt har givetvis sina gränser och går ganska enkelt att möta. Googles och Telias uttalanden stoppade t ex inte FRA-lagen, utan gick relativt obemärkta förbi. Nokias inflytande i Finland är givetvis större, både ekonomiskt och när det handlar om ”soft power”, men jag är övertygad om att politiker överallt är beredda att ta strid mot ekonomiska intressen, givet att det finns tillräckliga politiska poäng att tjäna på det. Problemet är att de inte alltid finns.

I ett globalt perspektiv blir dessa frågeställningar än viktigare. Om information är ”The Oil of the 21st Century” så blir skyddet av denna resurs högt prioriterad av dess ”innehavare”. IPRED, ACTA mfl är tecken i tiden på just detta, dock båda rörande underhållnings-/kulturindustrin. Även ”vanliga” företag blir dock alltmer beroende av patent och annan form av intellektuell egendom. Om det öppna samhället ses allt mer som ett hinder för skyddet av denna egendom kommer kanske andra samhällsformer, t ex Kinas auktoritära variant av kapitalism, framstå som mer lockande, varpå europeiska och amerikanska ledare går med på fler inskränkningar av öppenheten för att blidka industrin, vilket leder till en negativ spiral. Själv är jag övertygad om att ett öppet och fritt samhälle är grunden för en företagssamhet som grundar sig på skapandet, användandet och tillhandahållandet av kunskap(dessutom är det trevligt på många sätt för oss medborgare). Problemet är bara att lobbyism har visat sig väldigt effektivt, något IPRED och ACTA kan få exemplifiera. Denna problematik understryker än mer behovet av en debatt om inte bara fildelning, utan en vidare sådan som vågar fråga vilket samhälle vi vill ha och vilket pris upphovsrätten kräver av oss i internets tidevarv. Eller som Isobel skriver: ”Någon gång måste vi våga ställa oss frågan om vad vi vinner på detta system som är tillräckligt för att väga upp de uppenbara nackdelarna.”. Det har vi inte riktigt gjort än.

Debatten tog en intressant vändning när Finlands kommunikationsminister Suvi Lindén hävdade att finska företag redan nu kan kräva att de anställda strippar vid hemgång, för att hitta gömda USB-minnen eller andra fysiska media de anställda försökt smuggla ut. Lex Nokia skulle alltså vara ett bättre alternativ, typ. Det verkar dock som att ministern var ute och cyklade, men tankegången är, trots sin absurditet, konsekvent(om än inte i sammanhanget). Det ”räcker” ju inte med att täppa ett hål för att förhindra läckage. Om internettrafiken är övervakad blir givetvis det betydligt mer attraktivt att spara ner företagshemligheterna på en USB-stickca, ett medium som hela tiden blir snabbare och vars kapacitet ständigt ökar. Om Lex Nokia då ska uppehållas går vi från en ny, digital auktoritarism till en betydligt mer beprövad, med tvångsmuddringar på gatorna och razzior. Problematiken är också intressant för fildelningsdebatten. För om nu IPRED och hårdare tag skulle göra det mer riskfyllt att dela filer över internet, vad händer då? Kommer denna typ av aktivitet helt att upphöra, eller kommer den att använda sig av andra kanaler? Och hur bekämpas sneakernets på ett rättsäkert sätt? Är det ens möjligt?