Fildelningen förbättrar världen

Den nya ekonomiska verkligheten som möter skivbolagen sägs ju ständigt skörda nya offer – i och för sig en naturlig del av alla ekonomiska omvälvningar. Ibland kan jag dock känna en viss sorgsenhet, när artister eller näringar som jag finner rätt sympatiska får det svårare, även om jag inte anser att förändringarna i stort går eller bör stoppas. När det gäller de “offer” som det på sistone rapporterats om känner jag dock bara glädje och hoppfullhet. Copyriot rapporterar om att nazistmusiken har det svårt. Den patriotiska glöden verkar inte brinna så stark när det kommer till musikkonsumtion, uppenbarligen. Eller så suger helt enkelt musiken, som Rasmus antyder. Även de konstruerade pojkbanden verkar ligga risigt till. Två stora framgångar för mänskligheten på kulturens område! DN:s artikel innehåller också vidare reflektioner från företrädare för “musikbranschen”.

På listorna syns i stället allt fler artister av gör det själv-karaktär. Dessutom har musik från andra årtionden, mer obskyra genrer och fler länder större chans att slå i dag än tidigare.

Något som får ses som en positiv utveckling bort från likriktningen. Eller?

– Det är på sitt sätt kul att musikbranchen blivit en gigantisk lo fi-rörelse. Men problemet är att om en artist vill få resurser att utvecklas och ta ett steg vidare, så blir det svårt. Alla spelar i korpen, men ingen i elitserien.

… kommenterar Klas Lundig på EMI. Det väcker oundvikligen frågan om vilket värde “elitserien” inom musiken har(eller hade). Musik är ju ingenting man automatiskt blir “bättre” på genom att tjäna miljoner. Rimligen är musikens värden inte möjliga att mäta, ej heller att ragnordna enligt någon form av divisionslogik, förutom de rent ekonomiska då. Jämförelsen med sporten, där det faktiskt handlar om tävlan och tydliga, mätbara mål och kvalitéer, haltar. Personligen är jag glad över en utveckling som leder till färre förgudade Per Gessle-karaktärer och till en större mångfald. Att en tävlan i försäljning skulle vara ett gott självändamål är ett argument för att absurt för att bemöta.

Även musikskoleelevernas allt mörkare framtidsutsikter berörs:

Så vad har då en skönsjungande musikskoleelev för karriärmöjligheter?

– Den får väl söka till “Idol”, eller satsa på utlandet. I Sverige är marknaden för inspelad musik numera för liten.

En försynt fråga: hur många av dessa elever kunde på den gamla goda tiden, då pojkbanden stod som spön i backen, räkna med att försörja sig som sångare i något av dessa projekt? I hela artikeln nämns bara A-Teens, vilket då skulle ge hisnande fyra ungdomar en tryggad försörjning. Totalt. Dessa massor som göras arbetslösa av denna pojkbandskris! Var är stödpengarna, liksom?