Halmgubbar och kultur

Halmgubbarna flödar i invandringsdebatten, i alla fall när det gäller att beskriva de invandringskritiskas ståndpunkter. Är man på något sätt kritisk till dagens nivåer av invandring, eller om man ens tillstår att det finns något som kallas svensk kultur, får man snart höra att Sverige minsann inte har utvecklats fullständigt isolerat från resten av världen. Vi har faktiskt fått influenser utifrån! Man får säkert också höra att det finns invandrare som har jobb, inte är kriminella och bidrar till samhället. Men inte ens Integrations och Invandrings-pöbeln från Flashback skulle säga att det som är svenskt har varit svenskt sedan hedenhös. Även de mest vansinniga Avpixlat-läsarna förstår givetvis att de flesta invandrare inte begår brott. Det finns knappast någon som anför dessa ståndpunkter, och de behöver ingalunda vara gällande för att man ska kunna förorda en starkt reducerad invandring och ett erkännande av den svenska kulturen.

Om man appropå halmgubbar vänder på steken och försöker göra halmgubbe av den förhärskande ideologin märker man att det nästan är omöjligt. Svensk kultur är ond, alternativt icke-existerande, men all ”exotisk” kultur är bra och reell! – Ja, flera av de mest ”framstående” förespråkarna av den officiella linjen har ju sagt just detta(Sahlins uttalande inför Euroturk är väl det mest ökända). Få har tagit avstånd från det, och om man följer deras argument till sin logiska slutsats hamnar man just här. Invandringen ska vara obegränsad! – (mp) säger detta uttryckligen och trots kaoset med nyanlända under Irakkriget drev inget parti och ingen kultursida frågan om en minskad invandring ens då. Att ens föreslå att det finns en koppling mellan invandringens nivå och ”integrationens” misslyckanden är väldigt suspekt. Et cetera. Att den officiella positionen är extrem och att de kulturella och politiska eliterna använder sin makt för att tysta kritiker borde varje hederlig debattör kunna erkänna utan omsvep. Ändå är ett sådant uttalande något som ses som en Sverigedemokratisk konspiracism. Det är fascinerande att en ”kulturvänster” vars hela världsbild bygger på idén om den borgerliga kulturen som en sorts kontrollapparat, designad för att hålla kvar massorna i sin sömn, nu är helt blind för sina egna segrar och sin egen makt. Orwells idé om dubbeltänk har aldrig förlorat sin aktualitet. Vänsterns intelligentsia har bara bytt lojalitet, från Moskva till Mångkulturen. Med en borgerlighet som är besatt av det materiella finns ingen motkraft till galenskaperna, och här är vi nu.

Sanningen är förstås att det är omöjligt att med en hederlig argumentation försvara dagens politik. Om vi börjar med synen på ”kultur” finns enligt mig bara tre vettiga möjligheter:

a) antingen finns det inget som kultur, någonstans. Kulturen är bara en ”social konstruktion” eller liknande och ingenting som påverkar människor och samhällen. I så fall är det bara rimligt med invandring på meritokratiska grunder(för att locka hit intellektuellt, konstnärligt eller fysiskt överlägsna individer som behövs i samhället), alternativt av rent humanitära skäl. Invandringen är då bara ett medel, och hänsyn måste också tas till sociala kostnader i landet dit människor invandrar. Rimligtvis är insatser i utlandet betydligt mer effektivt än en invandring till Sverige, om man verkligen vill hjälpa människor utanför våra landsgränser. Om etniska svenskar utgör 9 eller 90% av befolkningen spelar med detta synsätt absolut ingen roll.

b) det finns något som kan kallas kultur och den finns då överallt. Kultur har att göra med sådant som språk, sedvanor, konst, litteratur, matlagning och spiritualitet/religion bland annat. Den är svår att definiera exakt, men det går ändå att påvisa skillnader mellan olika folkgrupper som kan vara ganska markanta. Kulturen förändras över tid och influeras av andra kulturer, men förändras och influeras på ett sätt som skiljer sig från andra. Kulturen är viktig för människor och den påverkar deras syn på världen och sig själva. Man kan tänka sig att man b1) har en syn på olika kulturer som likvärdiga, alla med ett inneboende värde som inte går att jämföra med värdet hos andra kulturer(en form av multikulturalism) eller b2) att vissa kulturer är bättre än andra och ska tillåtas att dominera de sämre. Under b1 kan man kanske också räkna in klassisk patriotism, där den egna kulturen ses som den bästa, men fokus är på att försvara denna, och inte på att tvinga på den på andra. Jag tycker denna syn är ganska vettig. De flesta föredrar sin egen kultur, men vill samtidigt inte hindra andra att utöva sin egen, så länge detta sker fredligt. Med b2) går det att försvara massinvandringen, men man måste då visa att svensk kultur är sämre än invandrarnas. Med någon form av hyfsat vettig måttstock framstår det som väldigt svårt, om man ser till kaoset, våldet och vardagens torftighet i de länder människor flyr ifrån. Och varför skulle människor i så fall vilja ta sig till Sverige och utstå vår underlägsna kultur? Om vi ska köpa deras kulturella färdigheter med socialbidrag är frågan om detta är ekonomiskt och socialt hållbart i längden. De kulturlösa svenskarna lär då komma att känna en viss avundsjuka och bitterhet gentemot sina kulturbärande nya landsmän.

c) kultur finns överallt, men är något negativt och förtryckande, och måste bekämpas för att kunna ersättas med något bättre(universell humanism, rationalitet etc). Man kan då fråga sig om denna process gynnas av migration, eller om upplevelsen av ”främlingsskap” i det nya landet leder till att den medförda kulturen cementeras.

Många i debatten argumenterar utifrån en position d), där kultur finns på andra ställen(det kan vara överallt utom i Sverige, eller bara i länder utanför västvärlden, eller bara i vissa ”missgynnade” länder som det är speciellt synd om). Jag finner dock denna position helt omöjlig. Med en någorlunda vettig definition av kultur är det omöjligt att undkomma den. Främst framstår det som ett uttryck för hat mot det egna, alternativt ett naivt idealiserande av det okända. Vissa liberaler argumenterar mer utifrån a) eller c) – se t ex Lena Anderssons artikel om ursprungsbefolkningar i DN. Det bästa man kan säga om den positionen är att den i alla fall håller samman rent logiskt, i alla fall om sammansättningen av de invandrade skulle förändras genom införandet en meritokratisk urvalsprocess. Om kultur inte finns är det nog vettigt att locka hit en massa driftiga och intelligenta kineser och indier t ex. Utifrån c) kan invandringen ha ett värde som ett medel, om den bidrar till att krossa den traditionella kulturen. Frågan är då om det verkligen är vad som sker, och vad som händer med de invandrades kultur i det nya landet. Om den består eller till och med frodas har man ju inte uppnått så mycket.

Problemet här är inte logiskt utan empiriskt. Dels med hänsyn till forskning på området, dels med hänsyn till den mänskliga historien och psykologin i allmänhet framstår det som uppenbart att något som kultur finns. Det framstår också i allra högsta grad som något positivt. Bara det faktum att vi talar olika språk är svårt att förklara utan ett sådant begrepp som kultur. Även sedvänjor och synen på olika företeelser som t ex sociala relationer, spiritualitet, skönhet et cetera skiljer sig markant åt på olika platser på jorden. Kulturen verkar kunna bidra med samhörighet och stärka deltagarnas moral, och mycket annat. En blandning av människor från olika kulturer kommer då att leda till olika former av konflikter, eftersom olika kulturer tar sig olika uttryck. Desto större olikheter mellan kulturerna, desto större problem.

Men om vi förde en nyanserad diskussion, förankrad i verkligheten och forskningen, skulle slagorden om Zlatan och kebab eka ganska tomma, och många skulle säkerligen börja ifrågasätta både politikers och kulturarbetarnas intelligens och moral. Så därför är vi fast i halmgubbar, pajkastning och Loreen-uttalanden.